Nu har den jävla artriten förbaske mig tagit sin boning i min kropp ordentligt!

Det är så pass illa, att min kära Reumatolog också går bet. Och när HAN gör det, är det illa!

Artriten har satt sig i båda armarna och vidare ner i händer och fingrarna. Och inte stannar den där, inte! Nopp, den skulle tvunget gå ner till mina fötter och tår med.

Jag har SÅ jävla ont, att jag kan skrika rakt ut. I stil med: FAN, VAD DET GÖR OOOONT I MINA JÄVLA ARMAR!!...Eller: FÖRBANNADE SKIT! JAG KAN JU INTE GÖRA ETT JÄVLA DUGG! Osv...

Hade jag inte älskat min sambo så mycket, hade jag nog klappat till honom när han rört vid mig. Ja, jag känner att jag skulle vilja SLÅ på något för att det smärtar så intensivt! Men jag KAN ju inte slå! jag har ju inga krafter kvar till det!   

Nu har jag fått mer Norspan-plåster och mer Citodon, för att se/känna om DET kan hjälpa mig.

Jag får inte ens lov att sova för smärtan! Somnar jag och sover som ett barn, nog fan vaknar jag av armarna, händerna och fingrarna gör djävulens ont!

Jag är SÅ JÄVLA sur på min kropp!

ALDRIG har den smärtat så mycket någon gång under artritens "karriär"!

Men det är inte lönt att klaga, för det ger sig inte för det. Det är bara att gilla läget. *suck* Och hoppas på att det är den förbannade kylan häruppe, som gör så att det smärtar så förbannat!

Vi håller på att titta efter andra motorcyklar också. För jag kommer nog inte över med benet på min hoj. Jag har ju en sporthoj nu. Men vi tittar efter - först och främst - en Honda Shadow. MEN...smärtar det SÅ HÄR i armarna, när det är dags att köra MC, så kan jag inte köra.

Bara att köra bil är svårt. Måste hålla båda händerna på ratten, så att jag styr från låren. Inte heller orkar jag hålla i en telefonlur så länge utan att det ska börja jävlas! Det är headset som gäller vid samtal som varar längre än 5 minuter. Därför blir det inte mycket ringande eller svarande från min sida just nu.

Ja, fy för fan vad kroppen kan smärta!

DOCK...så måste jag ändå gå ner i vikt. *aaaarrrghhh*...så jag tutar i mig Citodon och väntar en dryg timma. Sen går jag ner och går på mitt promenadband mellan 1x30 min och 2x30 min.

Det är min sambo som får dra fram det till mig. Och sen måste han också hjälpa mig att tvätta håret, för det kan jag inte heller själv nu mer!

Hur jag mår efter promenerandet?

Jo...JÄVLIG smärta i fötterna och mycket svullna händer. Men jag går ner i vikt. Är ju ändå sjukpensionär, så tid har jag allt att vara liggande.

Nu för tiden gör jag bara det jag känner för. Har slopat - efter många om och men - alla "måsten". Jag orkar inte med dom längre.

I och med att jag slopat "måstena", så mår jag MYCKET bättre psykiskt! Det är svårt, men det går. PROVA, VETJA! 

Ja, det förutsätter förstås också att man har en förstående man/kvinna. Min sambo är HELT UNDERBAR!   

Han förstår, även om jag försöker att inte visa hur besvärligt jag har det just nu. Han "läser" av mig, så jag behöver inte berätta. Ja, egentligen behöver jag inte heller förställa mig, som jag gör. Men jag FÖRSÖKER att visa upp att jag mår bättre, även om jag inte gör det. Men inte bedrar det min sambos hökögon, inte!

När jag ska sova kan jag ha följande på mig:

* Pyjamas med långa ärmar och ben.

* Mjukis-strumpor.Tror dom kallas Chinelle-strumpor.

* Vantar i samma material som strumporna.

* Ett vanligt täcke.

* En tjock fleecefilt.

* Ett tjockt duntäcke.

Omkring mig i sängen, har jag två små kuddar som stöder mig när jag ligger. Och så har jag en tempurkudde och en vanlig kudde. Den vanliga har jag bara när jag läser. jag läser tills det smärtar som fan i armarna. Då är det dags att krypa lååångt ner under bolsterna! MED öronproppar, förstås. För min älskade snarkar! Och så har jag en sovmask på mig. För jag hatar ljus när jag ska sova. Min sambo läser längre än mig. Ja, för att han KAN det, förstås!

Nä, nu kommer min Darling snart hem. Så då blir det kaffe och lite småprat om dagen som gått.

Just nu sitter jag här, med en fleecedress, dubbla tröjor och min fotlånga fleecemorgonrock. Och så mina fluffiga innetofflor.

Och vet Du vad?

JAG HAR EN JÄVLA SMÄRTA och fryser som fan!

Jaaa...*suck*...det är bara att gilla läget, eller vad säger Du?

Tips emottages tacksamt!

Tjingeling!

Den 5/2 2011 föddes lilla Linnea med ett akut kejsarsnitt. SKÅL!   Och grattis till Mor och dotter!

Det som inte var bra, är att hon då föddes två månader för tidigt. Hon ligger i kuvös men slipper slangar nu och kan vara ute lite mer.

Min dotter har haft 7 helvetiska månader som varit graviditet. Det har varit foglossning, aptitlöshet, mycket kräkningar, mycket förstorad njure.

Och den njuren var så stor, att de var tvungna att sätta in en kateter DIREKT i njuren genom ryggen!

Fan vad ont!

Men dom var tvungna att ta bort den efter några dagar, för min dotter hade fått ont av den med. *suck*

Den lilla verkar växa så det knakar och livsvilja finns allt i henne! Hon tillhör ju denna släkten!   

Jag har inte fått se henne än. Inte ens på foto. Jag bor ju 40 mil därifrån. Men jag har förstått att jag står sist på listan.    Det är bara att gilla läget.

Varför, undrar ni kanske. Jaaa, det är och förblir en familjehemlighet, det.

Min son är stolt som en tupp för att han blivit Morbror, kan ni tro! Och han kommer att bli en mycket bra sådan till Linnea-knodden.

Jag pratade med min dotter häromdagen. Jag är EMOT att köpa rosa kläder. Det får hon säkert så mycket av annars. Nä, jag ska leta efter häftiga färger och häftiga plagg. Det blir efter min plånbok, men det kan ju vara bra plagg ändå!

Och så ska jag köpa ett par ytte-pytte-små inneskor till henne! Hmm...ja, det lär väl mest likna sockiplast fast i bättre utförande.

Linnea har ju faktiskt inte lärt sig att gå än!

Jag tror att hon kommer att vara mycket tidig i sin utveckling.....OCH rätt envis! Familjedrag från vår danska sida.

Och den är vi stolta över!

Hon har mycket hår, hörde jag. Bra med en värmande kalufs just nu. Det är ju kallt som fan!

Linnea får inte komma hem förrän tidigast den dagen hon skulle varit född egentligen. Bra att dom håller koll.

Och min dotter är så stolt, så stolt, så! Det gillar jag!

Så jag önskar min dotter och dotterdotter lycka till, stort grattis, kramar och envishet! Hehehe.

Undrar vem av dom som "vinner" i framtiden? För min dotters envishet går inte heller av för hackor, inte.

Ja, som sagt, ingen bild kan jag visa...ni får inbilla er en bebis på ca 1600 gram och ca 45 cm lång.

SÅ jäkla skönt att allt gick bra! Jag har varit SÅ orolig för på min dotters vägnar, vad gäller hennes hälsa.

Den är MYCKET bättre nu, kan jag meddela!

Puss på er, dotter och dotterdotter!   

Tjingeling!